Orkar inte berätta vad det handlade om men det här tar verkligen psykiskt på mig.
Det var så obehagligt.. det kändes så verkligt. Även när jag hade vaknat kändes det som att den fortfarande höll på. Jag vill bara gömma mig någonstans där det är säkert och ingen kan ta mig.. Jag försöker att tänka på en positiv plats, där allt känns okej, där allt känns bra.. men jag kommer inte på någon.. Det finns ingenstans jag kan vara för att känna mig säker, ingenstans där jag riktigt kan koppla av. Jag känner inte att jag riktigt har ett hem på något sätt. När jag är hemma känns det som att jag är hos någon annan.. att jag riktigt väntar på att få komma hem.. där jag verkligen hör till. Och det är när man börjar inse att det inte finns och att hemma är där jag är nu.. blir jag rädd. Det hjälper inte att springa, det hjälper inte att gräva ner sig, det hjälper inte att gömma sig och det hjälper inte att gråta. Det är vid sånnahära dagar man bara måste blunda och sova.. försöka glömma vem man är, vart man är och bara inte finnas.
Jag försöker gå vidare, leva precis som vanligt.. försöker vara stark och vända allting till ett annat perspektiv, se det från den ljusa sidan.. som man brukar säga. Ibland lyckas jag övertala mig själv att allt har en mening.. men dagar som dessa tror jag bara på att gud hatar mig. Allt jag vill och försöker med går åt helvete.. Jag vet att efter regn kommer sol.. men det känns som att jag hellre vill ha regn, bara jag får ha det som jag hade förr.
Såren läker med tiden sägs det.. men det blir bara värre. det känns som att jag är en bomb som i vilken sekund som helst kommer att explodera.. jag känner mig helt utmattad.. räcker det inte med att jag redan varit på botten.. måste man tryckas dit igen. varför händer allt bara mig, oss.. Jag behöver inga tankar, jag vill inte ha någon uppmärksamhet.. ni behöver inte läsa, jag behöver bara skriva.. jag är tacksam att ni har brytt er, men jag håller inte ihop mig själv..
Jag saknar dig i varje andetag, du finns i varje steg jag tar.. jag kan se dig vid min sida, jag hör vad du säger. jag vet vad du skulle sagt, vilken min, vilket tonfall du skulle använt.. jag ser allting så klart, klart som det renaste vatten.. men jag kan inte röra dig, kan inte känna dig.. det gör mig galen.. jag har kvar ditt nummer på mobilen, jag drömde att du ringde mig.. och allt jag önskar var att höra din röst på riktigt.. en otrolig längtan.. Det tar så hårt att jag aldrig riktigt berättat hur mycket jag uppskattade dig. och det är det som gör mest ont.. jag vet att du innerst inne vet hur mycket jag älskade dig och brydde mig om dig.. men det slår mig i bitar att jag aldrig sa det högt..
det gör ont när jag tänker på vad jag sa till en vän bara några veckor innan du försvann.. " jag brukar aldrig krama min pappa, vi har inte ett sånt förhållande till varandra.. " förlåt mig.. snälla förlåt.. jag skulle hålla dig hårt och aldrig släppa taget.. bara du fanns här hos oss.
Jag vet att man inte ska tänka så mycket, att man ska koppla bort hjärnan för att inte falla. Men ibland måste man få gråta, gråta tills tårarna slutar rinna.. även fast det tar en evighet.. Jag vet att du inte vill att jag ska vara ledsen, att jag inte ska gråta.. jag ska vara stark för dig, jag ska göra allt vi drömde om tillsammans.. och jag citetar från i taket lyser stjärnorna; .. om du dör.. ska jag leva för dig.
Kampenborgs Pajazzo & pappa <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar