is this the time we say goodbye?

åkte upp till kyrkan med min syster vid 12. Kollade kistan och blommorna. så otroligt vackert. tränade lite med fredrik, kantorn, på låten. Vid halv 1 började folk komma.. Elin, Trine, Olivia, Matilda, Cornelia, Lisa, Johanna, Hanna och Moa. tack så himla mycket för att ni kom. det betydde enormt. Vad ska jag skriva, bilderna i mitt huvud är så klara men det gör ont i huvudet när jag ska skriva.. Familj, släkt och vänner var där, men jag kan fortfarande inte fatta att det är sant. ge mig min pappa tillbaka!.. Prästen pratade på, mycket om saker som inte hörde till och det gjorde mig lite ledsen.. men vad gör man. sen var det dags för mig att sjunga. pappas favoritlåt, ta mig till havet. Nervös som aldrig förr. men det började bra och flöt på. när jag var klar trodde jag att jag skulle svimma. hela kroppen rubbades typ. Skakade som ett löv och började stortjuta. tur att jag satt uppe på läktaren. I slutet börjades det ta avsked.. vi väntade till sist. 3 röda rosor, en vardera från oss.. Vad ska vi göra utan dig?, det finns inte i min värld. därför vägrar jag inse det. Bra eller dåligt, det skiter jag i. du finns fortfarande bredvid mig och ingen INGEN får ta dig ifrån mig!

Det blev fullt på altanen av släkt och vänner efteråt på fika. när de flesta åkt hem drog jag och johanna upp till stallet, mockade och släppte in hästarna. där kändes det skönt, där fanns du med mig. det är där jag vill vara och det var där du ville vara. Blev mat efteråt.. sen åkte jag mormor morfar mamma josephine och carina upp till kyrkogården för att kolla på alla blommor. det var så otroligt fint, och så många. Känner en sån otrolig tacksamhet mot alla som är så snälla.

jag vill ha dig här. min vägg, som jag lutade mig mot. den tryggheten som jag hade med mig varje dag utan att ens tänka på hur värdefullt det egentligen var. det är nu jag känner hur jag inte klarar mig utan dig, det är nu jag inser hur mycket du verkligen gjorde för mig.. vilken del du var. Jag hatar mig själv att jag aldrig uppskattade det så mycket som jag nu inser att jag borde gjort. Det är svårt nu, det är jobbigt.. Att nu stå där ensam och försöka göra allt som du gjorde för mig. "du kan inte mocka ens".. var det du sa.. "men rid själv då!" skrek jag varje gång du la dig i.. det är nu tårarna kommer.. det är nu jag verkligen vill ha dig här och säga vad jag gör för fel.. Hur irriterande det än var, så var det någonting jag verkligen behövde. Jag ångrar att jag aldrig sa hur mycket jag uppskattade dig, hur mycket jag älskade och behövde dig. Jag hade aldrig trott att någonting sånt här skulle kunna hända.. du var min självklarhet, en stor byggsten i mitt liv.. och vad gör jag nu? Jag har alltid trott på "allt har en mening".. men vad är det här egentligen? Hur har ni tänkt att jag ska kunna klara det här..hur vi ska kunna orka det här. Jag kan inte sluta tänka på "om".. OM jag inte hade tjatat så förbannat på skjuts, OM jag hade väntat en dag till med att åka.. jag känner en stor skuld.. och allt jag vill är att få se dig, känna dig nära, få säga förlåt. förlåt för alla missförstånd, förlåt för allt. Det kommer jaga mig, livet ut.. men du kommer alltid att finnas djupt i mitt hjärta.. där ingen annan kan ta din plats. Jag kommer inte ge upp, jag kommer fortsätta kämpa.. jag kommer aldrig ge upp allt vi byggde upp tillsammans. aldrig,aldrig. det hade du inte låtit mig göra. Så jag kommer vara stark, i stunder av evig smärta.. när tårarna rinner som regn och när magen vrider sig ut&in. Jag kommer representera allt du stod för, allt du var och allt du ville att jag skulle vara. tack för allt du givit mig, oss. Jag är så ledsen att du inte fick dela resten av våra liv här med oss.. men jag vet att du är med oss, även att vi inte kan se dig. jag kommer aldrig att ta farväl, för jag vet att du är här. jag älskar dig pappa